Varje sommar får jag en dragning till Agatha Christies deckare, både i svensk översättning men även på engelska. Så även denna sommar. Jag och min son skulle åka till England för ett par veckor sedan för att besöka Manchester och London. Vad passade då bätter än 4:50 från Paddington som reselitteratur? Den lästes på resan inte bara av mig utan även av min goda vän Catarina som var med i Manchester. Det roliga var att hon inte läst den tidigare. Väl hemma fortsatte jag läsa Passenger from Frankfurt, som jag faktiskt lämnat oavslutad då den inte alls föll mig i smaken. Långtråkig och utan handling, definitivt en av Christies sämre. Nu är det ABC-morden som är på tapeten att läsa samt Parker Pyne investigates. Alltid bra att ha minst två böcker på gång samtidigt, gärna en på engelska för att låta hjärnan arbeta lite extra.

2003 var Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia en av de böcker jag hade med mig som semsesterläsning under en vecka i Italien. Vad jag mer hade för böcker med mig har jag ingen aning om men Vallgrens fascinerande historia har stannat kvar i mig sedan dess. Det var därför jag, en kväll i maj,  föreslog bokcirkeln att vi skulle läsa boken. Så när jag för andra gången började läsa Den vidunderliga kärlekens historia var det med läsupplevelsen tolv år tidigare i bakhuvudet. Och inte blev jag besviken! Denna vidunderliga roman om den vanskapte Hercule Barfuss som föds en stormig vinternatt på en bordell i Tyskland samtidigt som den vackra Henriette Vogel ser dagens ljus ett par rum ifrån honom. Hercules föds med gåvan att se in i både människor och djurs tankar, detta gör att han och Henriette kan kommunicera helt utan problem. När de båda är tolvårsåldern skiljs de brutalt åt genom att bordellen läggs ned av staden. Hercule hamnar fastkedjad på ett dårhus där han blir fast i sju år innan ett kloster förbarmar sig över honom och gör honom till kökspojke. De förstår snart vilken gåva han bär på och det gör även befolkningen som lever i byar runt klostrent vilket gör att Hercule måste flyttas från klostret. Detta är början på ett evinnerlig resande för Hercule, både flykt och ett sökande efter Henriette som han aldrig glömt. Om han återfinner Henriette? Läs denna fantastiska historia även om det inte är en ny bok så får du veta. 2002 fick Vallgren mottaga August-priset för sin vidunderliga kärlekshistoria.

Saga älskar Harry Potter, men hon skulle inte uttrycka sig så omodernt, hon skulle säga att det är en fandom. Det är en ynnest att få höra denna trettonåring läsa högt ur Harry Potter and the philosopher's stone en vanlig eftermiddag i maj. Ett kapitel blev det medans jag fixade med maten. Jag hoppas att det blir fler kapitel en annan dag.

Tips, tips, tips! Det finns fantastiska tips på denna lista! Läs och njut! http://www.dn.se/kultur-noje/100-basta-deckarna/

...som fyller en med ny energi, som diskuterar en bok som man grottat in sig i, som tipsar varandra om nya läsupplevelser och där man även pratar om annat; om livet, jobbet och vardagen.

Med vördnad öppnade jag Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Jag har läst den minst två gånger tidigare och visste att det var en vacker bok jag åter skulle börja läsa. Men jag hade glömt hur vacker den var så det har varit en ynnest att återigen stifta bekantskap med det vackra språket och den ovanliga handlingen i romanen. Ekman kan som få väva en mystik och spänning blandad med romanens snitt. Hur man som läsare får följa med in i djupa murriga granskogar via en bäcks porlande vatten genom en björkskog, upp på det karga fjället till Norge och renskiljning. Men man får även följa med lokalbefolkningen och deras tankar och fördomar likaså de utsocknes som flyttat till samhället och byarna och husen runt omkring.

Midsommarafton 1973 kommer Annie Raft till Jämtländska Byvången, ett litet samhälle en bra bit från Östersund, tillsammans med sin sexåriga dotter. De kommer från Stockholm och ska bo i ett kollektiv på en gammal fäbod tillsammans med Annies pojkvän Dan och ett antal andra vuxna och barn. Annie ska fungera som lärare för barnen i kollektivet. Den natten de kommer till Jämtland mördas två personer när de ligger och sover i sitt tält en bit från den fäbod där kollektivet finns. Annie är den som upptäcker mordet tillsammans med sin dotter. Strax innan upptäckten har hon mött en man som hon upplever ser utländsk ut, en man som aldrig återfinns av polisen. Mordet blir aldrig löst och det vilar som en oro över byn Svartvattnet som är byn närmast brottsplatsen och kringliggande samhällen.

Tjugo år senare ser Annie Raft den man hon såg midsommarnatten för så många år sedan. Han står utanför hennes hus kyssandes hennes dotter Mia. Annie får en chock. Detta är startskottet för att utredningen åter tas upp, inte av polisen men av läkaren Birger som var med redan på 70-talet när de två offren hittades i tältet.

Det är en fantastisk bok; språket, historiens vindlingar och Ekmans kärlek till det jämtländska landskapet. Jag har läst den förr och kommer att läsa den igen. Tilläggas ska att anledningen till att jag läste den just nu är att det var boken som bokcirkeln beslutade att läsa. Och andledningen till det var att vi hittade att det just kommit en ny pocketutgåva av Händelser vid vatten. Vi är sju stycken i bokcirkeln och alla hade positiva ord om boken, vissa tyckte den var tung i början och en att den var tung i slutet.

Jag vet inte riktigt om jag är förbannad på Ester Nilsson eller om jag helt enkelt tycker synd om henne. För är det synd om en människa som låter sig urgröpas i hopp om något man så gärna vill? Och är det rätt att bli förbannad på någon som är så naiv?

När jag läste Egenmäktigt förfarande som Lena Andersson fick Augustpriset för minns jag att jag tyckte att Ester var en jobbig person; naiv och ändå så smart! Hur hon handlöst föll för Hugo Rask trots att han var upptagen, hans partner bodde i Skåne långt från Stockholm där Ester befann sig. Och så bestämmer sig Lena Andersson att återigen skriva om Ester i boken Utan personligt ansvar. Ester träffar åter en gift man, denna gången Olof Sten. En gift skådespelare med en hustru som veckopendlar till Borlänge. Det ger Olof och Ester fritt spelrum i veckorna. Så länge det passar Olof. Får Ester bestämma ska förhållandet vara till 100 %. Detta är hon mycket tydlig med från början för hon vill inte att förhållandet med Hugo Rask ska upprepas, men hon ”skälver av trånad på alla plan” när hon söker kontakt med Olof. Han berättar inte direkt att han är gift och Ester fylls med lyckogas när han besvarar hennes trånad över telefon. När så Ester får veta att Olof är gift är hon fast övertygad om att äktenskapet är på fallrepet, för i Esters hjärna är Olof redan hennes och den äkta makan redan förpassad. Och så fortsätter det genom boken.

Ester köper en liten bil för att kunna skjutsa runt Olof till hans olika spelningar i Sverige. Allt för att vara honom nära. Hon skickar ett sms med bilen som avsändare där bilen uppger att denna önskar känna hans tunga kropp mot sitt passagerarsäte. De kurtiserar, har sex, Olof lämnar Ester, han kommer krypande tillbaka och hon öppnar sin famn, och sin bil.

Periodvis håller jag på att få bryt på Ester, men jag tycker samtidigt synd om henne. Hon är kärlekskrank och lyckas bara falla för gifta män. Eller som hon själv uttrycker sig; hon håller hela marknaden öppen för ett större utbud, inte bara singelmän. Hur hon nu faller för Olof som är en gift, betydligt äldre än hon och mycket självupptagen man kan jag ha svårt att förstå. Ester lever dock för de stunder då Olof är hennes, i köttet och i intellektet. Att hon då och då ombeds att inte höra av sig till honom då han umgås med hustrun tycker hon först är si så där men anpassar sig även till det.  Hon greppar efter halmstråna då han är hennes och så tydligt har henne som älskarinna.

Redan från början är Olof mycket tydlig med att han inte ämnar lämna sin fru, och till hans försvar måste jag erkänna att han är det historien igenom. Men han vill gärna både äta kakan och ha den kvar och detta ser inte Ester. Hon ser att han gör si eller så med henne och att det innebär att han är på väg ifrån sitt äktenskap. Olof ger Ester dubbla budskap hela tiden och Ester väljer att höra det hon vill höra. Relationen håller sig i över tre år, närmare fyra, med ett upprepat mönster under årstiderna. Men sedan får faktiskt Ester nog, tro det eller ej, och tar tag i det hela för att få ett avslut. Kanske beror det på att väninnorna undrar var hon har sin självrespekt, kanske beror det på att Olof till och från behandlar henne som skit, på tal om att både äta kakan och ha den kvar.  Och plötsligt ser  Ester på honom med vakna ögon. Efter tre år i ett skimmer framträder han så för henne som han verkligen är och hon tar steget.

När det slutgiltiga samtalet sker med Olof är det på samma plats som hon lämnade Hugo Rask, vilken symbolik! Ester har en klarsynthet som nästan skrämmer när hon väl bestämmer sig. Borta är den naiva kärlekstörstande kvinnan och istället står där en klarsynt vaken kvinna som vet vad hon vill.

Mot slutet av historien skriver Andersson så vackert om hur kärleken förtärs och dör:

Dripp dropp, dräneras kärleken. Dripp dropp. Till slut är nötningen större än fräschören. […] Dripp dropp, rinner tillit livsglädje och lycka bort.

Dripp dropp.

Dripp, dropp.

Men inte riktigt ännu för Ester Nilsson.

Och hur Olof känner att något är på väg att gå sönder på riktigt. Många är vi som varit där och känt att det är nu det brister, det är nu det tar slut.

En reflektion är att både Rask och Sten är gamla soldatnamn. Soldatnamn som soldater förr fick för att skilja isär alla –sonnamn. Så Ester heter Nilsson och hennes båda kärlekar har soldatnamn. Vill Andersson säga något med det? I Utan personligt ansvar tar hon upp Esters obetydliga efternamn i jämnföreselse med Olof hustrus adelsnamn. Vad det bottnar i kan jag inte förklara, det är bara en iakttagelse.

Mitt under ett möte på jobbet fick jag se dessa härliga teckningar. Det är jag och min vän Heidi <3