Lördagens bästa läsning är alltid kulturdelen i Dagens Nyheter, eller B-delen som den hette förr och jag fortfarande kallar den för. Lotta Olsson har idag skrivit en fin liten text om Agatha Christie. 

Efter att spenderat tid på de Yttre Hybriderna genom Peter May´s deckare var det ett tvärt kast att plötsligt finna sig i en av de finare förorterna till London under 1920-talet. Av med oljerocken och gummistövlarna och på med 20-talets raka klänning och kulliga hatt och följa med i Sarah Waters Hyresgästerna. Främst bestod umgänget av Frances Wray som bor tillsammans med sin mamma i Champion Hills i ett allt mer förfallet hus. Det är Frances som sköter hem och hushåll sedan kriget då den personal de hade anställd försvann för att tjäna pengar genom fabrikerna. Frances båda bröder stupade i kriget och hennes far dog strax efter och efterlämnade bara skulder. Den tjugosexåriga hemmadotterna Frances gör allt för att hålla hemmet rent, få pengarna att räcka till alla utgifter och för att laga mat till sig och sin mor. För att få finanserna att gå ihop bestämmer sig Frances och hennes mor att hyra ut ett par av rummen på övervåningen. Hyresgästerna blir Mr. och Mrs. Barber, Leonard och Lilian,ett ungt par utan barn. Leonard försörjer sig och sin fru som försäkringstjänsteman. I och med att paret flyttar in förändras Frances och hennes mors värld. Först genom att ha främmande människor i huset och sedan genom den vänskap som uppstår mellan Frances och Lilian, över klassgränsen och över äktenskapets gräns vilket leder till oanade konsekvenser.

600 sidor läsning som ibland blivit så jobbig att läsa för att jag som läsare bara vill veta vad som händer, men Waters håller en som läsare på tårna och det är så upplyftande. Ett språk som flyter fram och Frances tankar som gör att man verkligen är inne i henne.

Jag har tidigare läst Främlingen i huset av Waters och det var en riktigt bra läsupplevelse och efter att läst Hyresgästerna känner jag att ett måste att läsa i höst är Nattvakten bara för att få flyta med i texten och finna ytterligare av Waters världar.

Läsnjutning Deluxe är det att få läsa Peter May´s tredje, och vad han själv säger, avslutande delen i trilogin om Fin Macleod och hans hemtrakter på Isle of Lewis i ögruppen de Yttre Hybriderna. Lewispjäserna heter den avslutande boken och ska man jämföra den med de andra två böckerna, Svarthuset och Lewismannen måste jag säga att Lewispjäserna inte håller samma kvalitet som de två tidigare. Kanske beror det på att May vill knyta samman de två förtsa böckerna med denna och det går så där. Men de vackra naturbeskrivningarna är där liksom personer man fått lära känna i tidgare böckerna och det karga klimatet. Att Fins hela umgänge dyker upp i denna bok är föga förvånande för det har varit ett återkommande inslag genom trilogin. Denna gång får man lära känna Fin i hans ungdom, i Svarthuset var det hans barndom man fick följa, och hans vänner. Ett stort kompisgäng som alla hörde samman på ett eller annat sätt genom det band de hade tillsammans, ett band, Sólas, som spelade Keltisk folkmusik redan under gymnasietiden. Fin var deras roddare och chaufför och fick delta i det ljuva livet som kändisskapet förde med sig.

I bokens nutid är Fin nyanställd som säkerhetsansvarig på ett stort gods på ön. Hans främsta uppgift är att utreda och stoppa tjuvfiske och illegal jakt. Första, och starkaste, spåret leder till Fins ungdomsvän John Angus Macaskill, även kallad Whistler då han var flöjtist i det keltiska bandet. Tillsammans gör de en fasansfull upptäckt som leder tillbaka till deras ungdoms vänskap. Ganska snart förstår Fin att Whistler vet mycket mer än vad han vill säga. Så blandat med att Fin försöker lösa fallet som har sin början tjugo år tidigare har han ständiga återblickar så att man får lära känna personerna som är aktörer även i dagens berättelse.

May har ett mycket speciellt sätt att skriva, han varvar även här berättarperspektiven så det gäller att hänga med. Detta skrivsätt gör det mycket mer levande och jag gillar det.

Jag hoppas att May ändrar sig och skriver fler böcker om den skarpa och något melankoliske Fin Macleod och det skimrande vackra Isle of Lewis för jag vill veta mer om vad som händer med Fin och hans Marsaili, deras gemensamma son, kriminalinspektör Gunn och alla de andra. Jag vill även vara med när Fin retar gallfeber på Gunn och hur se hur deras vänskap växer fram medan de tillsammans löser fall och drar kommissarien från Iverness vid näsan.

               Rec.ex och bild från förlaget

När solen sken som mest, hettan darrade och jag lojt viftade med en i Spanien inköpt solfjäder läste jag Peter May Lewis mannen. Det karga klimatet i boken svalkade inte mig rent fysiskt i värmen men jag drogs in i boken och förflyttades till Yttre Hebriderna, och främst ön Isle of Lewis, och såg mig själv iklädd ylletröja och oljerock ströva runt på torvmossarna. Det gjorde jag även när jag läste May´s första bok som utspelar sig på Yttre Hebriderna, Svarthuset, med kommissarie Fin Macleod som huvudperson.

Det är på torvmosse boken tar sin början, ett antal bybor bryter torv en vindpinad dag för att ha torv till vinterns brasor när de plötsligt hittar ett mycket välbevarat lik i mossen. Miljön i mossen har gjort att liket bevarats mycket väl och till en början vet man inte om det legat där i flera hundra år eller bara några år. Efter obduktionen visar det sig att liket legat begravet sedan slutet av femtiotalet och att det är en yngre man som blivit knivhuggen. Ett DNA-prov tas och det visar sig att liket i mossen är släkt med en gammal jordbrukare på ön, Tormod Macdonald, som är senildement. Detta blir omvälvanade då Tormod alltid sagt att han är enda barnet. Tormod har en dotter, Marsaili, som i sin ungdom var tillsammans med Fin Macleod och de två har aldrig glömt varandra. Macleod befinner sig på Isle of Lewis för att renovera sina föräldrars gamla torp som stått och förfallit i flera decennier. Macleod känner att han vill hjälpa Marsaili att ta reda på hur hennes far är släkt med liket i mossen. Detta leder till resor över alla öarna i Yttre Hebriderna, tillbakablickar i Tormods barndom och ungdom och hur Fin och Marsaili letar sig tillbaka till varandra för att nå fram till ett svar.

Jag druknar i naturbeskrivningarna, tankarna, språket, en utmärkt översättning, och människornas karga vardag på de vindpinade öarna. Boken har en allvetande berättare genom hela boken utom i kapitlen där Tormod är huvudpersonen, då är det jaget som berättar. Ett byte av berättarröst som May behärskar mycket väl och gör läsningen till en belöning.

                        Bild från förlaget

Nu finns Vickes boklåda på Instagram under namnet vickes_boklada. Välkommen även dit! 

"Stockholm är inte som Rom - som en målad, storbystad prostituerad i en film av Fellini.

Inte heller som Paris; slank och elegant med näsan i luften.

Stockholm är som min fru."

Julian Savulescu (Professor i etik vid Oxford university)

För närmare ett år sedan rekommenderade min goda vän, Catarina, mig och min då 12-åriga dotter att läsa John Greens The fault in our stars, dottern började med att läsa boken och blev hänförd. Således började jag läsa boken och en dag när jag liggandes i soffan hade läst halva boken kommer dottern ned från övervåningen och med tårar i ögonen säger vad som händer i slutet av boken. "Jaha, sa jag (surt) och slog ihop boken. Det var inte längre någon mening att fortsätta läsa boken. Dottern hade dåligt samvete ett tag över att hon förstört min läsupplevelse. Idag blev jag dock inbjuden i den nu 13-åriga dotterns rum för att få se filmen baserad på boken. Vilken ära! Och där satt vi under två timmar och tittade och grät en och en halv av dessa två timmar. Vad kan jag säga, skaffa The fault i our stars, read it and weap, eller se filmen och gör samma sak.

Lyxen att få sitta i solen och läsa är ej att förakta.