Bild från förlaget

Åter på Grönland genom Mad Peder Nordbo och hans Mannen från Thule. Det är lika kargt som i Flickan utan hud och vansinnigt spännade och bitvis skräckläsning. 

Mattew, journalisten från Danmark som bosatt sig på Grönland för att komma ifrån sorgen av sin frus och sin ofödda dotters död, hamnar åter i ett äventyr han aldrig kunnat föreställa sig. Detta genom att hans halvsyster Arnaq försvinner spårlöst tillsammans med tre vänner efter att de varit på camping i Færingehavn. Stort sökpådrag görs utan att hitta någon av de fyra ungdomarna. Mattew och Tuparnaaq är övertygade om hon och hennes vänner blivit utsatt för ett brott. 

Parallellt med historien om Arnaqs försvinnande får man som läsare vara med 1990 och i ett amerikanskt experiment lett av militären och som Mattew och Arnaqs pappa deltar i. Där får jag som läsare ganska snart känslan av att något kommer gå över styr. 

Det är en rå deckare som griper fast och är svår att släppa. Jag hoppas innerligt att Nordbo har fler på gång för jag vill läsa mer om Mattew och alla runt honom i Nuuk och på övriga Grönland. Jag vill veta vad som händer med honom, Tuparnaaq, Arnaq och de andra i handlingen. 

Eljest är ett ord jag tycker om och första gången stötte på i P.O Enquist Musikanternas uttåg. Eljest är vad Janakippo och hennes bror är. Och inte bara de utan ganska många i den lilla byn Smalånger där boken Jag for ner till bror utspelar sig.

Till Smalånger kommer Jana för att hälsa på sin bror, Bror, som bor på deras barndoms småbruk och håller på att supa ihjäl sig. Jana och Bror är tvillingar och närmast albino och mycket lika till sättet. Jana har som tonåring stuckit sin far, fadren, med en högaffel med målet att döda honom. Fadren som var en tyrann och deras mor, modren, som blundar för den misshandel hennes barn blir utsatta för. Kanske för att hon själv är utsatt också och inte orkar eller vågar säga ifrån. I Smalånger träffar Jana den harmynte John som bor ensam i ett hus utan el en bit från Bror. En slags hatkärlek uppstår och Jana bestämmer sig för att stanna i Smalånger och flyttar in hos Bror. Hon lämnar Luleå och, som man som läsare får en liten glimt av, ett destruktivt förhållande. Det känns som det mesta i Janas liv är destruktivt. I Smalånger får hon jobb hos hemtjänsten och kastas på ett sätt tillbaka i tiden när hon besöker de olika personerna på sin runda i hemtjänsten. 

Eljest är språket som boken är skriven på också, på ett sätt som tilltalar mig. Inga namn skrivs med stor bokstav och för -och efternamn skrivs ihop. Inte så mycket dialektalt men några ord och korta meningar, inte ett kommatecken i hela boken. Vackert är språket genom hela boken, nästan poetiskt här och där: "Jag ställde tekoppen på diskbänken. Vi stod vid diskbänken och värkte."  eller "Jag går vilse sa jag. Hitta mig."  

Jag for ner till bror är en ganska mörk bok där man får följa med till tvillingarnas barndom, följa dem idag och faktiskt fundera på vad det ska bli av dem när boken är slut. 

Jag har hört så mycket om Jag for ner till bror och när Catarina i min bokcirkel berättade att hon fastnat för boken i onsdags vid lunchbordet i personalrummet kände jag att det var dags att läsa den. Och läst den har jag gjort, på två dagar för jag fastnade totalt i boken. 

Läs denna nakna, svarta, glada, förskräckliga, fantastiska debutbok av Karin Smirnoff. Nu ska jag läsa fortsättningen, Vi for upp med mor, och jag ser fram emot en helg med läsning. 

                                        Bild från förlaget

Jag har fastnat i feel good-träsket när det gäller ljudböcker. Det började redan i somras och det har bara fortsatt. Jag har kommit på att de är så himla bra att lyssna på när jag ska sova för somnar jag och missar några minuter innan sovtimern stänger av så gör det inget, det är som inget viktigt jag missar. Tilläggas ska är att jag enbart lyssnar på engelska, det blir som lite lenare i huvudet då. Nu senast har jag lyssnat på Christmas at Rachel's Pudding Pantry. Jag vill komma lite i julstämning när november är så fasansfullt grått. 

Christmas at Rachel's Pudding Pantry är den andra boken om Rachel, hennes mamma  och hennes 5-åriga dotter, den första boken heter Rachel's Pudding Pantry. Den lilla familjen bor på en bondgård i The Lake District i England. Rachel är den som har tagit över gården, Primrose Farm, efter faderns bortgång och hon har främst får men även lite nötkreatur och höns. På gården har de en övergiven lada som Rachel bestämmer sig för att renovera och öppna kafé i. I kaféet serveras enbart mammans bakverk, och ibland det Rachel slänger ihop också. Nu handlar det om den grå hösten och den nalkande julen och hur Rachel och mamma Jill ska få gården och kaféet att gå runt. Det handlar också om lantbrukarlivets mödor och umbäranden och om grannen Tom som Rachel har en liten fling med. 

Vill man läsa kvalitetslitteratur är inte Christmas at Rachel's Pudding Pantry något att läsa, men vill man ha lite småputtrigt att läsa i höst -och vintermörkret. Tyvärr finns boken bara på engelska men behärskar du engelska så slå till på denna feel goodare. 

Jag har varit ett mycket stort fan av Elizabeth George's deckare med Kommissarie Tomas Lynley och Inspektör Barbara Havers som de huvudsakliga detektiverna. Sen falnade mitt intresse för böckerna, de var för långa, ingenting hände och ett par böckers upplösning var en besvikelse. Men sen fick jag för mig i somras att köpa Det straff hon förtjänar, George's senaste deckare, och nu har jag läst den och återigen är jag lite fast för författaren och hennes berättelse. Det gör inget att hon är lite långrandig ibland för när det smäller till gör det, det ordentligt!

Barbara Havers hänger på en lös tråd hos New Scotland Yard, om hon inte skärper till sig kommer hon att bli polis på landsorten i någon liten håla hon aldrig hört talas om. Tomas Lynleys framtid är inte riktigt lika svart men ganska mörkgrå. Så får Havers möjligheten att åka till Ludlow i Shorpshire tillsammans med sin chef, Isabelle Ardery, för att titta närmare på ett självmord som begåtts i ett av rummen på stadens polisstation. En nedlagd polisstation som nu fungerar som samlingsplats för poliser på patrull i staden från någon annan ort i grevskapet men även för den lokala grannskapspolisen Gary "Gaz" Ruddock. Havers ser sin chans att visa att hon kan sköta sig och är värd att stanna i London och hos New Scotland Yard. Det är bara det att Havers köper inte den förklaring de får när de kommer till Ludlow om hur självmordet på stationen gått till och varför. En diakon som hängt sig i sin stola anklagad för pedofili. Men var än Ardery och Havers vänder sig får de veta att diakonen har varit en hyvens kille

som varit engagerad i princip alla frivilligorganisationer i staden med omnejd. Det som kommer fram gör Ardery nöjd och hon propsar på att de ska åka tillbaka till London och stänga akten. Havers är av en helt annan åsikt men följer med hem. Väl där lyckas Havers få fram fler bevis som tyder på något helt annat än självmord och hon får åka tillbaka med sin vapendragare Lynley. Deras utredning är resterande boken och den är snygg. George lämnar inga lösa trådar, hon syr ihop det snyggt och det är många trasiga relationer hon lägger fram. Flera familjer som blundat för en den ena, en det andra. 

Det straff hon förtjänar är läsvärd, den är seg i början och det är oändligt många namn men den tar sig. 

               Bild från förlaget

Jag är förtjust i Sebastian Bergman, Michael Hjorth och Hans Rosenfeldts antihjälte i böckerna om Riksmord och dess poliser. I sex böcker har Sebastian Bergman visa sina egoistiska, buffliga, förförande, inställsamma och faderliga sidor. Jag ska villigt erkänna att när jag läser En högre rättvisa ser jag Rolf Lassgård framför mig i rollen som Bergman. Han har gjort en eminent rolltolkning av kriminalpsykologen på film när de tidigare böckerna i serien filmatiserats. 

Den här gången halkar Bergman in från sidan i Riksmordgruppen, han är anlitad av en poliskomissarie i Uppsala att hjälpa till med ett antal råa våldtäkter som skett i Uppsala som verkar ha samma baneman. När det sedan visar sig att en person blivit mördad under en våldtäkt kopplas Riksmord på och vips är Sebastian Bergman inne i gruppen igen, till förtret för alla i gruppen utom en, Ursula. Minst glad att se Bergman är hans dotter Vanja som känt sin pappa enbart något år trots att hon är drygt trettio. 

Våldtäkterna kopplas sakta samman men det är en ständig förnekelse hos de olika offren att de skulle känna varandra. Vem är det de skyddar?

Pararellellt med efterforskningarna efter våldtäktsmannen/mördaren får man följa de olika personerna i gruppen i deras privata liv. Framförallt följs Billy, gruppens dataexpert, som rivs mellan ånger för vad han gjort och glädjen över sitt liv med sin fru. 

Som jag redan skrivit är jag mycket förtjust i Hjorth och Rosenfeldts deckare och har man inte läst tidigare böcker rekommendar jag dem alla. Läs dem i ordning så får du som läsare hela historien i de olika karaktärernas liv. 

Jag hade inget att läsa denna grå höstdag och jag började då kolla vilka böcker jag hade sparade hos Nextory och där hade jag Johan Theorins Swedish Love -filmhelgen. Boken kallas för kortroman, 134 sidor är den och den på ett sätt som en novell. 

Det är genom två personer man som läsare får följa med i handlingen; Venus och Linnéa. Venus är erfaren porrskådis som varit borta från branschen i fem år och Linnéa är Amatör. Uttagen av Ted som är regissör, manusansvarig (i den mån det finns ett manus), skådespelare och allt-i-allo. Venus arbetar som vårdbiträde eftera att drömmen om att bli sjuksköterska skjutits i sank och blir kontaktad av Ted som kommit på den eminenta idén att livestreama en porrfilm. Inte hela på en gång utan uppdelad under en helg. Prenumeranterna på sidan, Swedishlove.se, har fått rösta fram vilken av Teds gamla stjärnor de vill ha med i filmen samt vilken titel de ska spela in. Valet har fallit på Venus och på Herr Arnes penningar som döpts om till Herr Arnes penisar. Dessutom ska det vara med Amatörer vilka Ted själv valt ut via den klubb han äger. Två tjejer, Linnéa och Agnes, och en kille, Olof. 

De två berättarperspektiven hakar i varandra och det är en välberättad historia. Den är lite som en deckare med berättarsättet  "det slutna rummet" men utan att någon dör. Den är också som en novell med tillbakablickar, gedigna personporträtt och en vändning i slutet som gör att det blir en helt annan historia. 

Läs Swedish Love -filmhelgen, den tar max ett par timmar att läsa och den är väl värd att läsa. 

Tredje delen i Samuel Björks serie om poliserna i Oslo med Munch och Mia Krüger i huvudrollerna heter Pojken i snön, originaltiteln är Gutten som elsket rådyr. Jag gillar den norska titeln bättre, mer målande än den svenska. 

Precis som sina föregångare, Det hänger en ängel ensam i skogen och Ugglan dödar bara natten är det ett väldigt speciellt fall detektiverna får på halsen. I en enslig fjällsjö hittas en ung kvinna iförd full balettutstyrsel död. Det ser ut som kvinnan gått själv genom skogen till sjön där hon blivit mördad med en injektion kylarvätska rakt in i hjärtat innan hon dumpats i sjön. Många märkliga tecken kring dödsfallet gör att den gamla gruppen kring Munch återigen sätts ihop för att lösa fallet. Knappt har de börjat nysta i mysteriet innan ett nytt offer hittas, även det med märkliga omständigheter. 

Som vanligt får man följa polisarbetet och utredarnas privatliv, i den mån de har något. Som vanligt är det ganska råa skildringar av morden och allt omkring, men Pojken i snön är inte alls lika bra som sina två föregångare. Den är spännande till och från men den håller inte alls samma kvalitet, jag upplever en och annan lös tråd och annat som inte går på djupet.  Om Björk skriver fler hoppas jag på samma kvalitet som på de två första böckerna. 

                                     Bild från förlaget 

Sonen som är en pappa har skrivit en bok om sin relation till sin pappa som är en farfar, sin syster om är en mamma, sin flickvän som är en mamma och sina barn som bara är barn.

Hon som skriver inlägget är en dotter som är en fru, en mamma, en faster, en moster, en vän, en kollega och så mycket mer. Hon som skriver inlägget fastnade för Pappaklausulen älskade sättet den skrivits på. Hon som skriver inlägget känner ett flyt i texten som var länge sedan hon kände. Hon tycker att sonen som är en pappa är en fantastisk författare. 

                                   Bild från förlaget

Jonas Hassen Khemiri har skrivit denna fantastiska bok som handlar om småbarnspappan som är föräldraledig och har en pappa som bor utomlands men som kommer hem två gånger om året för att han inte ska registreras som utvandrad, han vill ha den svenska sjukvården då han anser sig mycket sjuk. Pappan kommer hem till Stockholm och är ständigt besviken på sin son och delvis på sin dotter. Föredetta frun är inget han vill prata om, hon har ju lämnat honom som är så fantastisk. Sonen är en besvikelse som är föräldraledig istället för att jobba och lever på sin flickvän som jobbar, vad är det för karl? Dottern har ett barn som hon inte träffar och är gravid med fel man. Pappan som är en farfar anser att allt är fel, utom det han gör. 

Sonen som är en pappa tycker jag känner sig otillräcklig fast att han är en engagerad pappa. Lite bitter, alltid ett projekt på gång som han vill göra istället för att fortsätta med sin firma där han bokför. 

Författaren har skrivit en bok med fantastiska personporträtt. Det är ibland svårt att förstå om Pappaklausulen ska vara rolig eller tragisk, men det gör den ännu bättre. Pappaklausulen lästes till bokcirkeln i måndags och en av oss sju i bokcirkeln hade lyssnat på boken. Boken lästes upp av författarens bror och hon som lyssnat på den upplevde den som en rolig bok på sättet som den lästes upp. En annan av oss tyckte absolut inte om sättet den var skriven på, tyckte det blev svårt att hålla reda på alla personer i boken. 

Jag rekommenderar Pappaklausulen varmt! Jonas Hassen Khemiris författarskap har jag följt sedan han debuterade med Ett öga rött och han blir bara bättre och bättre.