Jag vet inte riktigt om jag är förbannad på Ester Nilsson eller om jag helt enkelt tycker synd om henne. För är det synd om en människa som låter sig urgröpas i hopp om något man så gärna vill? Och är det rätt att bli förbannad på någon som är så naiv?

När jag läste Egenmäktigt förfarande som Lena Andersson fick Augustpriset för minns jag att jag tyckte att Ester var en jobbig person; naiv och ändå så smart! Hur hon handlöst föll för Hugo Rask trots att han var upptagen, hans partner bodde i Skåne långt från Stockholm där Ester befann sig. Och så bestämmer sig Lena Andersson att återigen skriva om Ester i boken Utan personligt ansvar. Ester träffar åter en gift man, denna gången Olof Sten. En gift skådespelare med en hustru som veckopendlar till Borlänge. Det ger Olof och Ester fritt spelrum i veckorna. Så länge det passar Olof. Får Ester bestämma ska förhållandet vara till 100 %. Detta är hon mycket tydlig med från början för hon vill inte att förhållandet med Hugo Rask ska upprepas, men hon ”skälver av trånad på alla plan” när hon söker kontakt med Olof. Han berättar inte direkt att han är gift och Ester fylls med lyckogas när han besvarar hennes trånad över telefon. När så Ester får veta att Olof är gift är hon fast övertygad om att äktenskapet är på fallrepet, för i Esters hjärna är Olof redan hennes och den äkta makan redan förpassad. Och så fortsätter det genom boken.

Ester köper en liten bil för att kunna skjutsa runt Olof till hans olika spelningar i Sverige. Allt för att vara honom nära. Hon skickar ett sms med bilen som avsändare där bilen uppger att denna önskar känna hans tunga kropp mot sitt passagerarsäte. De kurtiserar, har sex, Olof lämnar Ester, han kommer krypande tillbaka och hon öppnar sin famn, och sin bil.

Periodvis håller jag på att få bryt på Ester, men jag tycker samtidigt synd om henne. Hon är kärlekskrank och lyckas bara falla för gifta män. Eller som hon själv uttrycker sig; hon håller hela marknaden öppen för ett större utbud, inte bara singelmän. Hur hon nu faller för Olof som är en gift, betydligt äldre än hon och mycket självupptagen man kan jag ha svårt att förstå. Ester lever dock för de stunder då Olof är hennes, i köttet och i intellektet. Att hon då och då ombeds att inte höra av sig till honom då han umgås med hustrun tycker hon först är si så där men anpassar sig även till det.  Hon greppar efter halmstråna då han är hennes och så tydligt har henne som älskarinna.

Redan från början är Olof mycket tydlig med att han inte ämnar lämna sin fru, och till hans försvar måste jag erkänna att han är det historien igenom. Men han vill gärna både äta kakan och ha den kvar och detta ser inte Ester. Hon ser att han gör si eller så med henne och att det innebär att han är på väg ifrån sitt äktenskap. Olof ger Ester dubbla budskap hela tiden och Ester väljer att höra det hon vill höra. Relationen håller sig i över tre år, närmare fyra, med ett upprepat mönster under årstiderna. Men sedan får faktiskt Ester nog, tro det eller ej, och tar tag i det hela för att få ett avslut. Kanske beror det på att väninnorna undrar var hon har sin självrespekt, kanske beror det på att Olof till och från behandlar henne som skit, på tal om att både äta kakan och ha den kvar.  Och plötsligt ser  Ester på honom med vakna ögon. Efter tre år i ett skimmer framträder han så för henne som han verkligen är och hon tar steget.

När det slutgiltiga samtalet sker med Olof är det på samma plats som hon lämnade Hugo Rask, vilken symbolik! Ester har en klarsynthet som nästan skrämmer när hon väl bestämmer sig. Borta är den naiva kärlekstörstande kvinnan och istället står där en klarsynt vaken kvinna som vet vad hon vill.

Mot slutet av historien skriver Andersson så vackert om hur kärleken förtärs och dör:

Dripp dropp, dräneras kärleken. Dripp dropp. Till slut är nötningen större än fräschören. […] Dripp dropp, rinner tillit livsglädje och lycka bort.

Dripp dropp.

Dripp, dropp.

Men inte riktigt ännu för Ester Nilsson.

Och hur Olof känner att något är på väg att gå sönder på riktigt. Många är vi som varit där och känt att det är nu det brister, det är nu det tar slut.

En reflektion är att både Rask och Sten är gamla soldatnamn. Soldatnamn som soldater förr fick för att skilja isär alla –sonnamn. Så Ester heter Nilsson och hennes båda kärlekar har soldatnamn. Vill Andersson säga något med det? I Utan personligt ansvar tar hon upp Esters obetydliga efternamn i jämnföreselse med Olof hustrus adelsnamn. Vad det bottnar i kan jag inte förklara, det är bara en iakttagelse.